RedBlog

I sitt blogginlägg Förädla Piratpartiet – om teknikerkulturen skriver Klara om PPs "teknikerkultur", hur vi ser lösningar, samband, data, algoritmer, empiriska exempel och bevis före människor. Detta sätts i någon sorts motsatts till hur samhället i övrigt fungerar. Jag ser en klar paralell, eller snarare hur detta är en fortsättning av, min och Klaras tidigare inlägg om kampmaskulinitet.

Jag tror att en del av varför PP är så nördiga är för att nördar traditionellt inte släppts fram, de är människor som inte räknats. De ser PP inte bara som ett sätt att reformera copyright, patent o rätten till privatliv, utan som ett sätt för dem, en grupp som syns väldigt lite men som vårt samhälle är helt beroende av, att synas. Nördarna. De som jobbar hela natten för att få upp servern. Utan ens ett tack. Jag tror de känner lite så. De gör samma otacksamma jobb som sjuksystrar, men syns ännu mindre. Jag tror de vill visa att så här tänker vi, så här fungerar vår värld, nu måste ni som bara lyssnar på varandra lyssna på oss också. Hur rätt de har vet jag inte, men jag tror de känner så, och den känslan är viktig.

Det gör att argumentet om att bry sig mer om människor än om algoritmer, nästan blir att bry sig mindre om människor, i alla fall om den här gruppen människor, som upplever att få bryr sig om dem...

PP har inte råd att vara ett rent nördparti och skrämma bort "vanligt folk". Men varför skall vi överge Nördarna? Det vore lika lite poäng med som att överge Bloggarna (andra halvan av PPs medlemmar :). Vårt interna arbete drivs frammåt av nördiga resonemang och vilda diskussioner länkade genom hundratals bloggar. Utan endera stannar PP. PP har inte råd att vara ett icke-nördparti.

Egentligen tror jag att det bara är att lära sig att ibland går saker över ens huvud. Det är det man har experter till. Bara se på politikernas okunskap om FRA-lagen. Det är av samma orsak. Det är faktiskt, på ett sätt bra - man måste klara att delegera detaljerna till andra som kan en fråga. Till exempel exakt hur röster skall räknas, som systemet för att fördela plattser i riksdagen som är ganska komplicerat - jag erkänner villigt att jag inte förstår det fullt ut...

I inlägget om teknikerkulturen fortsättning skriver Klara om hur det gick till när det beslutades om val av system för framtagning av riksdagslistorna. Hon beskriver hur några kunniga matematiker i snab takt presenterade ett system som både i sig själv och i sin presentation, gick över huvudet på många av styrelsemedlemmarna.

En sak ska du vara stolt över Klara - att du erkänner att det gick dig över huvudet, det vågar nämligen inte många. Som du också skrev.

Naturligtvis borde det ha gjorts annorlunda. Inte nödvändigtvis genom att välja en enklare framtagningsmodell, eller ignorera de matematikkunniga.

Däremot borde man utsett en grupp bestående av folk som studerat röstmetoder/med matematisk bakgrund som fått evaluera olika metoder, presenterat dessa och dess för o nackdelar för styrelsen som sedan valt en. Då kunde även helt andra metoder, som valberedning, hanterats genom en eller flera andra grupper med annan bakgrundskunskap, tex erfarenhet från andra föreningar och demokratiska processer arbetat med dessa metoder och presenterat dem för styrelsen samtidigt.

Detta är något vi måste klara i Riksdagen - att delegera utvärdering och kartläggning till tjänstemän och experter, utan att delegera besluten i sig till dem.

Richard M Stallman, ledare för The Free Software Foundation har skrivit en artikel om Piratpoartiets politik där han kritiserar oss för att slå undan benen för fri programmvara och faktiskt göra det svårare att garantera människor fri kunskap, en av de saker vi slåss för.

I artikeln beskriver RMS hur en förkortad copyright ger till resultat att skyddet för fri programmvara liksom för ofri minskar. När fri programmvara faller ur copyright gör även dess källkod det (källkod är en version av programmet som är mest lämpad för att göra ändringar, tänk "word-dokument" som källkod, pappersutskrift som själva programmet), eftersom den publiceras tillsammans med programmet. För ofri programmvara sker dätremot inget liknande, källkoden är och förblir en företagshemlighet. Detta förvrider konkurensen till den ofria programmvarans fördel - utgivare av nya ofria program akn kopiera bitar av gamla fria program, men inte tvärt om.

Efter att artikeln blev publicerad har väldigt lite hörts om den från oss, vare sig inom partiet eller officiellt utåt. Vi som annars är ganska bra på att bemöta kritik utifrån har varit skrämmande tysta. Kanske är det för att det är ett känsligt ämne, eller för att det är förvirrande att bli kritiserad av någon som faktiskt "är på vår sida". Men artikeln behöver bemötas. Samma kritik har framförts internt på vårt forum många gånger, men har av någon anledning varje gång "fallit mellan stolarna". Bara det att samma kritik funnits internt borde vara nog för att bemöta den officiellt.

I sin artikel föreslår RMS två olika lösningar. En av dessa tror jag är praktiskt genomförbar, och faktiskt utan allt för stora politiska problem. Den handlar om att tvinga alla utgivare av programmvara att skicka in en kopia av källkoden till kungliga biblioteket, som sedan skulle publicera denna när programmet faller ur copyriggt.

Jag tror att det inte skulle vara svårt att genomföra politiskt av två orsaker: För det första därför att det inte strider mot några internationella avtal som Sverige skrivit på, som ju faktiskt vårt förslag till ändring av upphovsrätten i sig själv gör. För det andra därför att en liknande plikt redan finns med det pliktexemplar som utgivare av böcker måste skicka in.

Rent ekonomiskt borde det inte heller vara ett problem: Systemet skulle kunna vara i hög grad automatiserat och online, och disk är billigt. Så jämfört med kostnaden för lagring av alla pliktexemplar av böcker, är detta en liten utgift för staten.

Men vi är inte ett parti för fri programmvara. Vi är ett parti för fri kunskap och delad kultur. Programmnvara är bara en typ av kunskap och kultur (ja, den är faktiskt både och). Vårt svar borde därför bli en mer allmängiltig lösning: Att all utgivning av verk i en annan form än den som använts för att skapa verket, måste följas antingen av publicering av den form som använts för att skapa verket, eller av inlämning av ett pliktexemplar av den formen.

En avslutande fråga är om vi kan vinna något opinionsmässigt på detta? Svaret är nog att de flesta inom fri-programmvara-miljön i Sverige redan är "frälsta", och frågan är nog tyvärr för smal för "vanligt folk". Men jag tror att vi har mycket att vinna internationellt. Att ge Pirate Party International en PR skjuts frammåt är inte negativt. Målet är att RMS i en ny artikel uttrycker sitt stöd för piratrörelsen.

Tack KoFish för att du lyssnade och kommenterade mitt flummande på chatt som till slut blev den här artikeln.

Min vana trogen så leker jag bloggsvans på kännda, duktiga bloggare (bästa sättet att bli duktig är att lära av de duktiga, och bästa sättet att göra det är att kritisera deras ståndpunkter :). Denna gång är det Johanna Nylander som skall råka ut för mitt tangentbord.

I sin text Fyra politiska nätprinciper formulerar Johanna fyra grundprinciper för ett fritt internet, fyra grundprinciper för en internetpolitik i Europa, och förklarar varför en sådan politik behövs, varför internet (eller snarare leverantörerna) över huvud taget behöver "regleras".

Jag ser hennes poäng, men tror att de fyra principerna för lätt kan missförstås. Jag kanske är petig, men så är jag tekniker också. Jag är inte säker på att jag förstått henne rätt, så jag försökte formulera om dem på ett mer stringent sätt, ta bort det som kunde missförstås och sådant som är uppenbara resultat av andra principer. Det jag insåg då, var att det är jättesvårt att formulera en bra uppsättning grundprinciper som inte kan misstolkas till att betyda något riktigt riktigt opraktiskt eller dumt eller rent av direkt motverkande det vi vill uppnå. All kudos till henne för att gon ändå försökt. Så här kommer mitt försök. Något nyare, något bättre. Iteration 2.

1. Rätten för två människor/datorer kopplade till nätet att kommunicera med varandra ostört och utan begränsningar, utan speciellt tillstånd från nätleverantörerna, efter att båda köpt internettillgång (från samma eller olika leverantörer).
2. Krav på öppna standardiserade format för allt som publiceras offentligt på nätet.
3. Rätten att på sin egen dator publicera vad man vill med samma rättigheter och skylldigheter som för tryckta skrifter.
4. Rätten att på andras datorer publicera vad man vill som ovan endast begränsat av godtycket till den som äger datorn.
5. Rätten att kunna duplicera information, länkar, filer och innehåll för att sprida vidare/publicera enligt ovan.

Den viktigaste regeln är den första. Det den egentligen säger är att transportörer av data inte får bry sig om datat som transporteras, eller till vem det skall transporteras. Detta är nätneutralitet.