RedBlog

Klara skriver om PP och grabbigheten igen. Men jag tror att hon bara slår huvudet halvt på spiken - resten träffar väggen direkt; PP är ganska grabbigt, det är helt korekt. Men att kalla den grabbigheten kampmaskulinitet är att förringa vårt urspung - PP startades av ett gäng nördar.

Vad skiljer då "nördmaskulinitet" från kampmaskulinitet? Klara skriver om kampmaskulinitet: "Där normen är att inte tänka efter, och där allt hela tiden handlar om att agera. Vår ideologi om att våga göra fel, att våga ta risker och gör gör gör" och "En maskulinitet där ... man får visa muskler, där det är bra att dissa motståndare, där att vara häftig är lika viktigt som att vara smart, för det viktigaste är att sätta skräck i motståndaren."

Men är vi så arga? Jag är inte arg. Ja, jag gör, bara gör, men av en helt annan orsak: Jag är nörd. Jag har alltid plockat sönder saker för att se hur de funkar, testat, meckat, försökt bygga själv, inklusive läst tjocka manualer bara för att testa om jag kunde bygga en sån där underlig manick. När jag sitter i en paneldebatt är jag inte arg - jag tycker bara det är skithäftigt o se om jag kan klara av att lära mig den här nya häftiga saken. Om jag kan lära mig ngt nytt. Lära sig simma genom att hoppa från finlandsbåten typ.

Den mentaliteten har också problem, man gör fel. Ibland behövs mer eftertänksamhet, det håller jag med om. Men den är inte alls lika negativ som en kampmentalitet, inte alls lika destruktiv. Och den är nog lättare att reformera - nördar gillar att lära sig nya saker, t.ex. hur man hanterar nya situationer. Jag vill lära mig hur jag kan göra mindre fel, hur jag kan vara mer eftertänksam, hur jag kan sammarbeta mer. Jag hoppas att vi har fler nördar än hatare och tävlare.

Så till vad vi kan göra rent praktiskt: Jag tror att vad vi behöver är ett faddersystem, en känsla av samhörighet. När jag började engagera mig fixade jag en fadder åt mig, genom att be en person om att bli det, fast i andra ord. Den faddern var Klara. Jag har enormt mycket att tacka dig för Klara, om du inte hade funnits där när jag slog huvudet i taket/väggen/golvet (beroende på vad som var upp och ner just då i mitt tumlande) hade jag aldrig varit med o organiserat en demonstration idag.

Vi har växt så fort att vi nog måste bootstrappa oss med ett tre-nivåers-system: Alla som var med före jul, får en person som kom med efter jul men före 10000-boomen, som fadder. Dessa är "farfarspirater"/"mormorspirater". Deras fadderbarn "piratpappor"/"piratmammor", som i sin tur får ett fadderbarn bland de efter 10000-boomen.. Dessa är "piratungar".

Jag tror att vi kan utväcklas väldigt bra organisatoriskt av en fadderordning, att det skulle kunna ta bort taggiga kanter i den där kampmaskuliniteten utan att det förstör för mycket av dess positiva egenskaper (att vi faktiskt får saker gjorda öht).

Nu är jag där igen, och springer efter Klaras blogg. I förra veckan skrev hon om hur PP uppfattas av omvärlden som likriktade, nördiga, fotbollslagsakriga och socialt inkompetenta. Huvudet på spiken! I Lördags skrev Expressens Isobel Hadley-Kamptz på ledarplatts en artikel om varför hon valt att lägga sin röst på PP. I den artikeln skriver hon dock bland annat att "Piratpartiet å sin sida driver onekligen frågorna om medborgerliga rättigheter, men har en pajas till partiledare och ofta en ton i sin kommunikation av teknologoverallig nollningsmaskulinitet.".

När jag läste Klaras blogg viste jag att den var rätt. Det var så uppenbart. Men också så otroligt sorgligt. Först blev jag ledsen för hennes exempel med skvallerkedja, för jag vet hur det känns att känna på sig att folk pratar om en, men inte kunna sätta finger på det, inte veta. Sen ignorerade jag det, det var bara ett dumt exempelsom störde det viktiga i inlägget. Sen blev jag ledsen igen, och den ledsnaden bekräftades, förstärktes av Isobels kommentar.

För några veckor sedan skrev Klara om PPs grabbighet och "Kampmaskulinitet". Jag kommenterade att vi inte alls är såna, vi är inte tävlingsmachopojkar. Vi pojkar (typ 80% av partiets medlemmar) är pojkar, det kan vi knapast ändra på, men vi är inte macho, de flesta av oss är nördar. Det tror jag för resten en stor andel av flickorna är också. Och nu bekräftade Isobel den synen.

Under 70-talet arbetade feministerna hårt för att få bort gamla destruktiva mansideal. De verkar ha lyckats. Men fram tills nu har det arbetet efterlämnat ett hål av mansrollsavsaknad. Jag tror att PP, som en rent slumpmässig beffekt råkat förstärka och populärisera en positiv roll som män kan ta; nördrollen. Vi har råkat fylla tomrummet.

Nörden tävlar inte. Nörden är inte macho. Nörden undersöker, försöker och lär sig. Nörden leker. Nörden kan vara skränig och högljydd. Men nörden skriker inte argt åt andra, är inte hotfull. Nörden ger glada hejjarop.

Därför blir jag ledsen. För att något positivt ses som något negativt. För att jag ärligt undrar, om det finns någon (köns)roll en man kan ta, som inte automatiskt ses som negativ och destruktiv. Precis som många kvinnor undrat, om det finns någon roll de kan ta som inte gör att de räknas som offer.

Så här på valnatten, när valvakorna är över och jag sitter hemma fram, för datorn, börjar jag reflektera över saker som sagts, inte bara själva resultatet, som ju är underbart (om än inte underbart nog, jag hade velat se Amelia där nere också).

Speciellt tänker jag på detta återkommande mansbashande i media. Män kan tydligen bara göra fel. Antingen är män våldtäktsmän, eller så har de högre lön. Eller så röstar de på smygrasistiska nationalstatsromantiker. Eller så är de nördar.

Jag tänker på en kommentator i SVTs valvaka som sa att vi antagligen sett till att hålla SD ute ur parlamentet genom att få deras väljargrupp, unga män, att rösta på oss istället, och med en fråga hängande i luften - vad har de gemensamt ideologiskt. Inget alls. Vi är deras motsatser. Där de vill stänga in och arkivera kulturen, vill vi att den skall få blandas och flyta fritt. Där de vill övervaka och kontrollera, vill vi garantera folk frihet och privatliv. Att det skulle kunna vara helt olika grupper av 18-30 åriga män, det var tydligen inte så viktigt.

På 70-talet myntades begreppet "kvinnor kan", och kvinnorna bevisade att de kunde - arbeta, driva politik, forska och allt annat ute i samhället. Idag tror jag att vårt valresultat bevisat att män också kan - göra rätt, tänka på andra människor och deras väl och ve.

Å andra sidan, SVTs folk hade vist lite svårt att hålla tungan i politiskt korekt mun när de diskuterade motsvarande siffor för F! - deras huvudfråga är jämställdhet, och den skulle inte vara viktig för killar, och det var kanske en självklarhet, och så fick en av dem svårt att förklara sig. Så det hela kanske mer är ett bevis för SVTs inkompetens än någon allmängiltig tro på killars dåliga omdöme ute i samhället?

När detta är sagt, så finns det en poäng, en ganska skrämmande sådan, som SVTs journalister såvitt snuddade vid i diskussionen: Vad händer när personlig integritet och rätten till privatliv och t.ex. lagstiftning för att minska antalet våldtäkter / öka utredningsandelen kommer i konflikt, och gör det i en öppen debatt? Både F! och PP är på väg upp, och skiljelinjen mellan dessa å ena sidan, och de andra partierna å den andra verkar vara en åldersfråga. Så, rent hypotetiskt, tänk om det om 10, 15 år är mellan PP och F! som slaget står? Jag våndas för den dagen, för den debatten kan bli ytterst äcklig, speciellt om väljarskarorna har den könsfördelningen vi sett idag. Men förhoppningsvis är det rena skräckfantasier från en övertrött hjärna...

I mitt inlägg Killar kan också (rösta vettigt) förra veckan skrev jag om en möjlig skräckvision där argumentationen blir våldtäkter mot övervakning. Som andra redan kommenterat så gick det fortare än jag någonsin kunnat ana - Centerkvinnornas ledare pådyvlar alla unga män ansvar för alla våldtäkter som sker. Som tur är ver kar proteststormen mot den argumentationen ha blivit behövligt stor. Kanske slipper vi en sån debatt ändå? Kanske inser de flesta hur otroligt lågt och rent av ont det är att argumentera så?

I sitt blogginlägg Förädla Piratpartiet – om teknikerkulturen skriver Klara om PPs "teknikerkultur", hur vi ser lösningar, samband, data, algoritmer, empiriska exempel och bevis före människor. Detta sätts i någon sorts motsatts till hur samhället i övrigt fungerar. Jag ser en klar paralell, eller snarare hur detta är en fortsättning av, min och Klaras tidigare inlägg om kampmaskulinitet.

Jag tror att en del av varför PP är så nördiga är för att nördar traditionellt inte släppts fram, de är människor som inte räknats. De ser PP inte bara som ett sätt att reformera copyright, patent o rätten till privatliv, utan som ett sätt för dem, en grupp som syns väldigt lite men som vårt samhälle är helt beroende av, att synas. Nördarna. De som jobbar hela natten för att få upp servern. Utan ens ett tack. Jag tror de känner lite så. De gör samma otacksamma jobb som sjuksystrar, men syns ännu mindre. Jag tror de vill visa att så här tänker vi, så här fungerar vår värld, nu måste ni som bara lyssnar på varandra lyssna på oss också. Hur rätt de har vet jag inte, men jag tror de känner så, och den känslan är viktig.

Det gör att argumentet om att bry sig mer om människor än om algoritmer, nästan blir att bry sig mindre om människor, i alla fall om den här gruppen människor, som upplever att få bryr sig om dem...

PP har inte råd att vara ett rent nördparti och skrämma bort "vanligt folk". Men varför skall vi överge Nördarna? Det vore lika lite poäng med som att överge Bloggarna (andra halvan av PPs medlemmar :). Vårt interna arbete drivs frammåt av nördiga resonemang och vilda diskussioner länkade genom hundratals bloggar. Utan endera stannar PP. PP har inte råd att vara ett icke-nördparti.